Synpunkterna från byakvällarna presenteras i boken Kenen kulttuuriperintö?

Kenen kulttuuriperintö?, som publicerades 2024, behandlar kulturarvets mångsidighet och ägarskap och kulturarvsarbete ur ett kritiskt mångstämmigt perspektiv. Det kritiska perspektivet har lett författarna att fundera över olika intressen, spänningar och konflikter i anslutning till definitionen, värnandet, skyddet, presentationen och ägandet av kulturarvet. En av författarna är FT Satu Kähkönen, som skriver om det motstridiga kulturarvet vid byggande av vattenkraft.

I sin artikel granskar Kähkönen kulturarvet vid byggandet av vattenkraft i Uleåborg älv utifrån referensramen för kritiska kulturarvsstudier  (Critical Heritage studies). En central utgångspunkt är då att kulturarvet handlar om praxis där man väljer ut delar av det förflutna, till exempel byggnader, miljöer, föremål och kulturella sedvänjor, för att bevara dem. Objekt, föremål eller kulturella sedvänjor undersöks, produceras information om dem och berättelser om dem berättas. Valen är inte värdelösa, utan stärker vissa sätt att driva och uppfatta det förflutna.

Kähkönen utnyttjar i sin artikel Kirsti Reskalenkos rapport från projektet Vesivoiman kulttuuriperintö -byafton och Salla Marjakangas bok Tarinoita Oulujoen vesistön voimalaitoskylistä ja rantatörmiltä med berättelser och minnen.  På byaftonerna ville man nå både de gamla och de nuvarande invånarna och de ordnades tillsammans med lokala byföreningar. Vid de evenemang som ordnades i Utajärvi, Muhos, Ristijärvi, Uleåborg, Paltamo, Hyrynsalmi, Suomussalmi och Ontojoki hade deltagarna möjlighet att besvara en enkät där man frågade hur Uleälvs vattendragens kraftverk och deras bostadsområden påverkar liv och rekreationsmöjligheter.

Satu Kähkönen konstaterar att det också i det praktiska kulturarbetet finns intresse och vilja att ta med och behandla svåra och motstridiga frågor. Det är dock ofta svårt att lyfta fram och behandla kontroversiella frågor eftersom nya kulturarvsmetoder fortfarande bygger på uppfattningen om kulturarvet som en enad och neutral tolkning av det förflutna.

Enligt Kähkönen bör de dominanta berättelserna och bristerna i dem identifieras bättre än tidigare när kulturarvet granskas. Det borde finnas plats för grusljud också. Det är därför viktigt att man i kulturarvsarbetet skapar utrymme för motstridiga och meningsskiljaktiga frågor samt söker och utvecklar fungerande verktyg för behandlingen av dem.

FT Satu Kähköens artikel finns här på sidorna 219-246.

Källa:

Kähkönen, Satu (2024) Vesivoimarakentamisen ristiriitainen kulttuuriperintö. I boken Lähdesmäki, T., Kähkönen, S., Paqvalén, R., & Turunen, J. (Eds.) Kenen kulttuuriperintö? : tunteet, tilat, teot. Vastapaino. 219-246