Porsi

I april 1956 lämnade Vattenfall in en ansökan om tillstånd för att få bygga ut Porsiforsen i Lule älv. Etableringen av Porsi kraftverk skulle utgöra det första steget mot en omfattande exploatering av Lilla Lule älv. Året därpå började förberedelserna för bygget, dock innan ansökan blivit beviljad, något som kom att bli ett dystert uppvaknande i december samma år. Ansökan fick avslag på grund av att fisket skulle drabbas för hårt. Domstolen konstaterade nämligen att Lule älv sedan 1920 varit landets förnämsta laxälv. I domstolsbeslutet fanns skäl grundade på mänsklig rekreation. Porsiforsens skönhet utgjorde en stor tillgång för bygden och kraftverket ansågs medföra så bestående förändringar i naturen att det skulle leda till minskad trevnad för närboende.

Beslutet överklagades och två år senare, 1958, fann vattendomstolen att Porsi kraftverk fick byggas. Kraftverket byggdes som en ovanjordsstation till skillnad från många andra byggen längs Lule älv. Förseningen av byggstarten medförde ett forcerat arbete, personalstyrkan ökades och man vidtog tidsbesparande åtgärder. Till exempel gjordes allt betongarbete i treskift, även under helgdagar. För att undvika sprickskador i betongen behövdes temperaturen hållas låg, anläggarna tillsatte därför is i blandningen, 70 kg is för varje kubikmeter betong.
Kraftverket utrustades med två kaplanturbiner på 152 MW, vilket var rekordet för Lule älvs kraftverk under den tiden. Vidare anlades en 130 meter lång flottningsränna för att kunna frakta timmer på älven. Efter att bygget hade avslutas 1962 erbjöds tre konstnärer att komma med förslag till någon form av skulptur i anknytning till kraftverket. Resultatet blev Ebba Hedquists ”Forsfärd” som ställdes på en betongarm nedströms stationen och Runo Lettes ”Trolltrumma” som placerades utanför det då nya driftkontoret i Vuollerim. Under 1980-talet byggdes kraftverket ut med ytterligare ett aggregat på 95 MW samt att utloppskanalen breddades vilket höjde produktionskapaciteten.

Vuollerim kom att bli Vattenfalls huvudkontor för kraftverken längs med Lule älv. Ett anläggningskontor byggdes därför med många tekniska funktioner. Till skillnad från andra anläggarsamhällen kom Vuollerim omfatta en större del tjänstemän. För rekryteringar krävdes därför ett större antal familjebostäder än vid tidigare anläggarsamhällen. Samhället kom tids nog att omfatta 88 provisoriska och 44 permanenta lägenheter. Alla provisoriska hus byggdes av monteringsfärdigt material, de flesta som skivhus, medan de permanenta bostäderna uppfördes med, för tiden, modern teknik. Övriga arbetare fick möjlighet att uppföra egnahem och som kompensation för att de byggde sin bostad på egen hand fick man av Vattenfall ett par veckors ledighet som kompensation. Husen var elvärmda och modernt utrustade.

Här kan du ta del av andras berättelser om kraftverket. Och har du en egen berättelse så dela gärna med dig av den. Oavsett om du vill att den ska publiceras på webbplatsen eller inte, så är vi intresserade att höra din historia.

Andra berättelser