Ritsem

Vattenkraftverket i Ritsem är Luleälvens nordligaste och troligtvis Sveriges sista kraftverksbygge i ödemarken. Arbetet med kraftverket startade 1971 och färdigställdes 1978. Bygget var omfattande och den 16,3 kilometer långa tunneln som sprängdes från Sitasjaure till kraftverket var under tiden det mest omfattande bergarbetet i Sverige med 2,5 miljoner m³ utsprängt berg. Tunneln är än idag den längsta vattenkraftstunneln i landet med sina elva gånger elva meter. Som djupast leds tunneln under fjället Kätjåive på 300 meters djup.

Det byggdes förutom kraftverket även kraftledningar för överföring av strömmen mellan Ritsem och Vietas, samt över till Norge. Terrängen var besvärlig och områdets nationalparkstatus gjorde att man fick arbeta mycket från luften i helikopter. I samband med arbetet störtade en helikopter 1979 och fem av sex omkom. Olyckan kom att bli Vattenfalls svåraste i samband med ledningarbeten.

De som levde i Vattenfalls anläggarsamhällen etablerade sällan några djupare kontakter, säkert med tanke på att man inte hade så mycket privatliv i övrigt. Det kan också förklaras genom det tillfälliga liv som levdes då man visste att man snart skulle skiljas åt. Utmärkande för bygget i Ritsem var att man högst troligt inte skulle stöta på att vandra på nästa bygge eftersom detta var en av de sista som byggdes i Luleå älvdal. Tjänstemän led oftast mer av det rotlösa och provisoriska liv än arbetarna. Något som ofta berodde på gemenskapen mellan grupperna i samhället. Då anläggarna gång på gång fick hjälpas åt att bygga upp hus, passa barn och umgås flyttade tjänstemännen in i redan färdiga hus med sina familjer.

Antalet anställda varierade på bygget men som mest var 500 man sysselsatta i Ritsem. Trots att det var 1970-tal fick arbetarna finna sig i att dela rum medan tjänstemännen fick sina egna. Vattenfall fick kritik för den låga boendestandarden och under en treveckorsperiod gick 300 man ut i strejk. När det kommer till löneläget för arbetarna var det inget utöver det vanliga, en truckförare fick ut ca 4 000 kr i lön på 1970-talet; en summa som idag motsvarar ca 26 000 kr.

Arbetsområdet i Ritsem var omkring 2 mil vilket resulterade i att man etablerade två bostadsområden, Ritsem och Autajaure. I Ritsems bostadsområde bodde det 470 människor år 1977 och i Autajaure bodde det 124 människor. Bostadsområdena i Ritsem var främst avsedda för ensamstående personer och blev på så vis ett centralsamhälle som omfattades av 12 provisoriska familjebostäder, med mäss med plats för ca 100 gäster plus ett mässannex med 40 enkelrum.

Bostäderna i barackerna liknades ofta med fängelser, råtthål eller skokartonger. Många boende berättar om ett det var svårt att ta emot besök på Ritsem. På veckosluten reste de flesta av arbetarna hem till sina familjer. Många bodde i Porjus och andra bodde än längre från.

De som bodde i barackerna i Ritsem såg inte den arbetsfria tiden som fritid. Många jobbade övertid och såg istället helger och semester som fritid. Dock gavs möjligheter till fritidssysselsättning i Ritsem. Man kunde bl.a. besöka ett plasttält där man kunde spela bordtennis, badminton och styrketräna. Bland klubbarna i Ritsem fanns idrottsföreningen, skytteföreningen, fotoföreningen, motor- och skoterklubben och dansföreningen. Trots alla föreningar var inte deltagandet speciellt stort. En av anledningarna till detta var en känsla av rotlöshet, man tycket inte att det lönade sig att börja med någon aktivitet eftersom tiden på platsen ofta var kort.

Här kan du ta del av andras berättelser om kraftverket. Och har du en egen berättelse så dela gärna med dig av den. Oavsett om du vill att den ska publiceras på webbplatsen eller inte, så är vi intresserade att höra din historia.

Andra berättelser