Harsprånget

Innan kraftverket var Harsprånget ett av Sveriges nationalfall, i likhet med Stora Sjöfallet och Tennforsen. Harsprånget omnämns första gången 1673 i en beskrivning av Lappland av Johannes Schefferus. Han beskriver Harsprånget liggandes längs Lule älv, Vattnet tränger sig mellan två berg som ligger så pass nära att en hare, i ett språng kan hoppa över, där av namnet Harsprånget som blev ett vedertaget namn av de som studerade och besökte platsen.

Förslaget på att använda vattenkraften i Harsprånget kom redan 1907 då Albert Bergström lade fram ett förslag till riksdagen att anlägga ett järnverk ägt av staten i Harsprånget. Järnverket skulle bidra med material till inlandsbanan, torpeder och u-båtar, som dittills huvudsakligen importerats. Bergströms förslag fick dock avslag på grund av att staten inte skulle konkurrera med enskilda företag. Tonen ändrades dock ett knappt decennium senare och 1918 la regeringen själv fram ett förslag att bygga ett kraftverk i Harsprånget.

Förslaget från regeringen grundade sig på brist av viktiga importvaror, som var en svit från första världskriget. Sverige saknade el plus att vintern 1917 hade varit extrem sträng. Det var nödvändigt att bygga ut vattenkraften i landet då ”Det vita kolet skulle lysa upp hemmen, ge kraft åt industrierna och tågen och minska vårt dyra beroende av utländsk energi”

Utbyggnaden av Harsprånget påbörjades 1919 men avbröts tre år senare på grund av uteblivna industrietableringar. Vattenfalls ekonomer hade då kommit fram till att bygget krävde betydligt mycket mer pengar än förutspått.

På 1940-talet slog en ny kraftöverföringsteknik genom vilket ledde till ett uppsving för svensk vattenkraft. Olika aktörer kämpade för att återuppta byggnationen av Harsprånget utan framgång. Regeringen hänvisade till att energin från Porjus räckte. Efter lång förhandling beslutade dock riksdagen 1945 att tilldela Vattenfall 1,8 Milj kr för att börja bygga på Harsprångets kraftverk. Utbyggnaden skulle då bestå av tre aggregat med plats för ett fjärde. Bygget beräknades kosta 79,5 Milj kr 1945 och skulle ta åtta år. Det nya kraftverket fick dock inte samma placering som det gamla som hade påbörjats 1919 utan låg 2 km längre ned längs strömmen, vilket innebar att de mödosamma underjordsarbeten gjorda i början av 1900-talet inte kunde användas. Den nya avloppstunneln som byggdes till kraftverket i Harsprånget fick en dimension som utklassade tunnelbanan i Stockholm och dammen blev den största i världen.

I början av 1950-talet invigdes Harsprånget kraftverk som hade en effekt av 330 MW. Kraftverket skulle svara för 10 % av Sveriges elbehov som då var 20 TWh (idag 141 TWh). Utöver invigningen av landets största vattenkraftverk invigdes ett annat språng i internationell krafthistoria. Det var den s.k. Harsprångsledningen som byggts mellan Harsprånget och Hallsberg, en sträcka på nära 100 mil. ASEA och Vattenfall hade arbetat fram ett nytt system som gjorde det möjligt att transportera stora mängder el långa sträckor utan stora förluster. Kraftverksbygget hade kostat närmre 123 milj. kr och Harsprångsledningen 147 Milj kr, totalt 270 Milj kr. Varje svensk medborgare hade därmed bidragit med närmare 39 kr, motsvarande 720 kr 2018. Harsprånget är Sveriges effektmässigt största kraftverk och det färdigställdes i en tid när Sverige hotades av elransonering. Men med hjälp av kraftverket tog landet klivet in i välfärden.

Maskinhallen är underjordisk och det som är det synliga beviset av Sveriges största vattenkraftverk är dammen, utomhusställverket och en grå omlastningshall ritad av arkitekten Sven Malm. Omlastningshallen innefattar en kontorslänga i vinkel samt en smakfullt möblerad och dekorerad receptionssal med en pampig entré. För utsmyckningen av receptionssalen ansvarade skulptören Gustav Sandberg.

Som mest arbetade 1 200 personer vid Harsprångets kraftverk och under byggtiden startade även Norrbottens järnverk och det blev svår konkurrens om arbetskraften. Detta resulterade i att Sveriges största kraftverksbygge byggdes av mestadels nyanställda, mer eller mindre oprövade, arbetsledare med teknisk utbildning. Med tanke på att jobben erbjöds långt upp i norr fick Vattenfall justera sin lönepolicy uppåt och erbjuda gifta kvalificerade arbetsledare familjebostad.

När det kom till uppförandet av ett samhälle i Harsprånget ville Vattenfall undvika misstag som gjort i Porjus där en kåkstad vuxit fram i utkanten av Vattenfalls ägda markområde. För att undvika byggnader av primitiv karaktär fick egnahemsbyggnader byggas efter arbetsledningens tillstånd inom ett bestämt område. En stadsplan upprättades med avsatt plats för kyrka, kommunhus och park. Det grävdes brunnar, drogs vatten och avloppsledningar. För att få en homogen bebyggelse fick de anställda möjlighet att arrendera tomter och arbetsledningen tillhandahöll byggnadsritningar av olika standardtyper. Arbetarna fick köpa byggnadsmaterial på kredit av Vattenfall och bostäderna skulle också värmas upp med överskottsel från Porjus.

Platsen delades upp i ett provisoriskt och ett permanent samhälle. I det provisoriska samhället fanns ca 150 hus, varav 80 egnahem och i det permanenta samhället bestod av ca 15 hus, dessa hus skulle sedan bli bostäder för verkstad och driftspersonal men under byggtiden bodde tjänstemännen i dessa hus. Sammanlagt bestod Harsprångets samhälle av upp mot 200 byggnader.

Samhället vid Harsprånget gick från ödemark till ett genomelektrifierat samhälle. Det installerades elvärme i alla hus och i flera lägenheter förkom elspis. Ungkarlsbarackerna värmdes med direktverkande el och alla bostäder försågs med vatten och avlopp, något som då var unikt för ett anläggarsamhälle. Husen var monteringsfärdiga och skulle monteras ner när kraftverksbygget var klart.

Här kan du ta del av andras berättelser om kraftverket. Och har du en egen berättelse så dela gärna med dig av den. Oavsett om du vill att den ska publiceras på webbplatsen eller inte, så är vi intresserade att höra din historia.

Andra berättelser